Schabbel inbakat i babbel

Segelbåten får sin förklaring för den som orkar läsa hela texten.

Borg har fått mycket gratis som finansminister. Trots det kommer han att lyckas ställa till det rejält och han kommer att skylla allt som går fel på yttre omständigheter. Det är en fin gammal borgerlig tradition och han är ju en sådan, en Borgare. Det må vara hans föräldrars fel, men det förpliktigar.

Till finansministerns gratischanser hör efterkrigshistoriens fetaste budgetöverskott. Det fick han till skänks från socialdemokrater som gått vilse i finansdepartementets korridorer och inbillade sig att det är viktigare att staten är överdrivet rik än att alla har meningsfull sysselsättning. En villfarelse som hjälpte alliansen att vinna valet 2006. Borg har spenderat överskottet väl: skattesänkningar för de som har jobb med över 80 miljarder. Ändå har det inte pressat ned arbetslösheten mer än marginellt (med vänliga beräkningar hade jobbskatteavdraget innan krisen slog till givit 85 000 nya jobb, alltså var kostnaden för staten ungefär 800 000 kronor per jobb, mer om det hos Aron Etzler).

För det andra ärvde Borg en arbetsmarknad understödd av offentliga trygghetssystem som trots stora nedrustningar fortfarande håller en relativt hög standard jämfört med de amerikanska bråddjupen av otrygghet, vilket innebär att svenska konsumenter i kristid inte behöver vara lika försiktiga som amerikanska. Det arvet hanterade han genom att kraftigt minska anslutningsgraden till a-kassorna och försämra ersättningarna, lagom till att konjunkturen vände nedåt och trygghetssystem verkligen behövdes.

För det tredje övertog han en fri och flytande krona. Vad det har inneburit för att hålla igång svensk exportindustri trots krisen får vi närmast dagliga exempel på. I förra veckans Fokus illustrerade Anders Jonsson med några enkla räkneexempel hur kronfallet stöttat ekonomin:

"Även om vi håller oss till en försiktig beräkning och antar att kronans försvagning ligger på tio procent så betyder det att svensk varu- och tjänsteexports konkurrenskraft stärkts med mer än 150 miljarder. Enbart varuexporten har gynnats med cirka 100 miljarder.

Svenska företag kan därmed öka sina vinster, eller sänka sina priser för att sälja mer. Brutto motsvarar kronförsvagningen en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 12-13 procent för exportnäringen, alltså nära nog en halvering.

Tar man beräkningen ett steg till och räknar statens nettokostnad för att sänka arbetsgivaravgifter blir effekten dubbelt så stor. Brutto kostar en procents sänkning enligt finansdepartementet drygt tolv miljarder 2009. Men netto anges den långsiktiga kostnaden till knappt sju miljarder, eftersom de offentliga arbetsgivaravgifterna är ett nollsummespel.

Räknat på det sättet motsvarar devalveringen av kronan sänkta arbetsgivaravgifter med drygt 20 procent. [min fetstil]”

Nu har efterfrågan utomlands sjunkit dramatiskt, vilket gör att svensk exportindustri ändå får svårt att sälja sina varor. Men då världsmarknaden krymper är den försvagade kronan en extra stor tillgång då svenska varor ställs mot varor från andra exportnationer. Häromdagen rapporterade Ekot från Finland, vars skogsindustri instängd i EMU fått svårigheter att konkurrera med svensk skogsexport:

Den låga kronkursen påverkar finländsk skogsindustri mycket kraftigt. Även om priset på timmer går ner i Finland så mycket som 20 procent är det fortfarande billigare att köpa råvaran i Sverige.

Alla dessa lyckliga omständigheter fick Borg till skänks. Och om han redan har schablat bort (eller avverkat, beroende på hur man ser det) de första två så har han ändå den tredje kvar och den ensam har hitills, krisen till trots, räddat Sverige från de värsta tvärinbromsningarna av industriproduktionen.

Därför kunde han kosta på sig att inte göra någonting särskilt i vårbudgeten och knappt ens säga någonting i riksdagens talarstol under gårdagens – för övrigt stentrista – budgetdebatt.

Att finansdepartementets egna prognoser nu pekar på en exploderande massarbetslöshet bemötte Borg i debatten med att kallt konstatera att eftersom krisen är global så kan den svenska regeringen inte göra så mycket för att dämpa konsumtionsfallet eller hålla uppe sysselsättningen. Den regering som vann valet 2006 på löften om att minska arbetslösheten påstår nu alltså att den saknar verktyg för att göra vad den i valet lovade att göra. Eller annorlunda uttryckt: att de verktyg man gick till val med bara fungerar när solen skiner. Paraplyförsäljaren som sålde paraplyet kunde ju ha berättat att det bara är tjänligt när det inte regnar.

Visst är krisen global, men det innebär inte att regeringen därmed har frikort för att inte göra vad som är möjligt för att mildra dess effekter på sysselsättningen och välfärden i Sverige. Det innebär inte att det är tillåtet för finansministern att rulla tummar medan besparingskraven rullar in i skolorna och drabbar en ny generation ungdomar. Att krisen är global innebär inte att arbetslösheten måste öka. Vi lärde oss aktiv konjunkturpolitik på 30-talet, vi vet att det finns ett alternativ till passivitet.

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)

Men för att hushålla med resurser och spara på krafter på rätt sätt så måste vi förstå vilken sorts lopp vi deltar i. Den som tävlar i en regatta (alltså, ett segelbåtsrace) kan inte ”spara vind” till senare i loppet genom att hissa färre segel i loppats första halva. Och det är snarare en segeltävling än ett maratonlopp vi befinner oss i. Att i nuvarande läge låta bli att öka upplåningen för att därigenom kunna absorbera friställda som strömmar över från privata sektorn i offentlig verksamhet, innebär inte att vi sparar resurser till senare, inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Begränsar man sig till att enbart titta på statskassan så kan det se ut som om man hushållar genom att låta folk gå arbetslösa, men det är ett otillräckligt synsätt, ingen ansvarsfull regering får se enbart till statskassan utan måste betrakta utvecklingen i samhällsekonomin som helhet, det är deras uppdrag.

Och regeringens uppgift i en lågkonjunktur är att spendera statskassan för att hålla uppe efterfrågan. Det är att hissa alla segel för att fånga den lilla vind som finns kvar när den internationella konjunkturen går in i stiltje. Saknar staten uppbyggda buffertmedel får skuldsättningen växa istället. Det är inget problem så länge som den underliggande ekonomin är sund och det därmed finns en möjlighet att betala av på den ackumulerade statsskulden i nästa högkonjunktur. I en aktiv konjunkturpolitik är det statens roll i lågkonjunkturen att ta över individernas skuldsättning då konsumenter och företag i en lågkonjunktur - och i synnerhet i en lågkonjunktur åsamkad av en finanskrasch - inte vågar skuldsätta sig, inte vågar investera och konsumera.

Den privata sektorn har saktat in idag på grund av att löntagarna sparar sina slantar hellre än att handla och företagen inte vågar satsa när det varken finns några säkra kunder eller riskvilligt investeringskapital.

Den offentliga sektorn behöver inte brottas med sådana psykologiska brydderier, den kan konsumera och investera för glatta livet om den får en politisk order om att konsumera och investera för glatta livet.

En expansion av den offentliga sektorn genom kloka och välbehövliga investeringar i infrastrukturutveckling, miljöomställning, lokalrenoveringar, miljonprogramslyft, ökad personaltäthet, höjda lägstalöner, verksamhetsutveckling med mera, är ett sätt att få igång både offentlig och privat konsumtion igen. Ur den offentliga konsumtionen växer beställningar som ger näringslivet nya uppdrag: hos konsult- och byggbolagen, materialinköp, konferensbokningar, resor, och så vidare.

Det här är elementärt. Regeringen vet det. Kanske med vissa undantag.

Men som jag skrev i föregående inlägg så finns det ett politiskt skäl till att regeringen inte väljer den här vägen. En expanderad offentlig konsumtion, hur ekonomiskt klokt det än vore, är nämligen det värsta de kan tänka sig. Det är rentav äckligare än facket. Det strider inte bara mot allt de tror på och brinner för (som sänkta skatter åt människor med tvåhundra par skor och arméer av i lämplig utsträckning desperata och tjänstevilliga skoputsare för att hålla lädret glänsande), det vore dessutom att missa världens chans att låta krisen göra det obekväma jobbet med att krympa den gemensamt ägda sektorn (läs de länkade artiklarna - budskapet är närmast löjligt koordinerat).

Det kommer göra ont för arbetarklassen i några år. Men det är ju i arbetarklassen det gör ont, så who cares? Det går att skylla på internationella väderfenomen och veva lite sportliknelser och lita på att journalisterna fortsätter att inte göra sitt jobb. Så kan regeringen komma undan med det.

Därför, även om Borgarna ställer till det den här gången också finns chansen att de trots allt blir återvalda 2010. För även om de är dåliga för Sverige så är de i alla fall hejare på PR.

Och det är, dessvärre, det som räknas.

[DN] [SvD]

Det här var lite om ekonomi, regeringen, finanskrisen, Anders Borg, vårbudgeten, arbetslöshet